Lästid: 3 minuter
Att vara gravid var inte alls vad jag hade trott. Det var innan jag fått mina diagnoser (ADHD och autism) och jag förstod inte varför jag kämpade så mycket. Jag hade oturen att få ett extremt illamående med kräkningar under hela graviditeten. Så jag antog att de perioder av nedstämdhet jag upplevde mest berodde på att jag mådde så fysiskt dåligt.
Jag var bestämd att jag skulle klara av att föda barn. Det var som att jag ville få alla rätt i att förbereda mig inför min förlossning. Jag hade länge varit fascinerad av kvinnohälsa. I mina uppdrag som frilansjournalist drogs jag gärna till sådana ämnen. Men nu slukades jag av det. Födsel blev ett hyperfokus för mig och jag presterade förlossningsförberedelser.
Jag gick på profylaxkurs med min man och läste alla de böcker som barnmorskan som höll kursen tipsade om. Jag gick på gravidyoga, gjorde gravidmeditationer, såg på förlossningsvideos och övervägde att anlita en doula. Då fanns det en i Umeå där jag bor och det gick inte att få ihop.
Jag hade rätt mycket kontakt med vården under min graviditet. Förutom barnmorskan på MVC även en psykolog på Mödrahälsovården och en aurorabarnmorska (som ger stöd till personer med förlossningsrädsla). Psykologen på Mödrahälsovården frågade mig: ”Vad tänker du att jag kan göra för dig?”. Jag tolkade det som att hon inte kunde hjälpa mig . Genast kände jag att jag inte borde vara där och gick inte tillbaka. Aurorabarnmorskan tyckte att vi skulle gå runt och titta på förlossningsavdelningen när jag hellre ville prata om min oro. Det jag var mest orolig för var att inte få föda som jag själv önskade.
Jag kände mig inte alls förstådd eller bemött så som jag behövde. Det enda jag kände mig väl bemött i var min önskan att inte se siffrorna på vågen hos barnmorskan. Jag har varit sjuk i ätstörningar flera gånger och ville inte göra något som kunde riskera att trigga de tankarna. Så jag slapp se dem. Men ingen kunde bemöta min oro inför födseln. Oron handlade inte så mycket om den faktiska födseln. Jag trodde på min förmåga att föda barn.
I min dagbok skrev jag (januari 2019):
”Alltid förberedd för storm. Jag förbereder mig för kris. Jag antar att något kommer bli fel med vårt barn. Jag är så rädd för det att jag inte vågar tänka på allt det fina. Säger någon att jag har en fin tid framför mig tänker jag inte på det. Jag tänker på sömnlösa nätter, amningsproblem, känslan av otillräcklighet och förlossningsdepression. Jag är rädd för att något ska bli fel under förlossningen. Att jag ska behöva göra kejsarsnitt eller föda med sugklocka.”
I efterhand kan jag se att mina diagnoser, främst att jag är autist, gjorde det svårt för mig. Särskilt svårt blev det att berätta om mina egna behov. Och vårdpersonalen kunde inte kommunicera med mig på ett sätt som gjorde att jag kände mig bemött eller sedd. Min historia är en av många. Det är viktigt för en gravid autist att få ett korrekt bemötande. Det är viktigt för alla, men för autister kan fel bemötande leda till ett onödigt lidande.
No responses yet